Den goda jorden – steg 1

Jag har tidigare berättat om att jorden i mina pallkragar inte har mått bra under sommaren och att jag har planer på att hjälpa den på traven. För någon månad sedan satt jag och ströbläddrade i Prismas stora bok om den lilla trädgården (som jag lånat på biblioteket) när jag plötsligt stötte på ett helt nytt ord – djupbädd. Det lät vackert men samtidigt… lite konstigt. Jag fortsatte läsa och förstod att det var precis vad jag behövde. När jag invigde pallkragarna i början av sommaren tillsatte jag helt sonika planteringsjord ovanpå den befintliga jorden. En djupbädd kan sägas handla om det rakt motsatta; att skapa ett odlingsdjup istället för en odlingshöjd med befintlig jord. Att gräva en djupbädd blir mitt första steg mot en mer välmående jord.

Innan jag skred till verket kunde jag inte undgå att googla för att få veta mer. Jag lade märke till att ”riktiga” djupbäddar inte kantas av en träram, utan ligger som upphöjda bäddar med luftig jord mitt på marken. För mig är det inte aktuellt, då det skulle innebära att ännu mer tid (och kanske även pengar) skulle behöva läggas på att bli av med de spanska skogssniglarna. Att vara okonventionell (eller modern, kanske) får därför duga. Pallkragarna kommer framöver att användas som träramar för traditionella djupbäddar. På det viset kommer jag att kunna ta tillvara på det kretslopp naturen erbjuder istället för att vara helt beroende av att tillföra (pås)jord. Jag hoppas att det valet faller väl ut.

IMG_4038
Första diket på G

När jag började gräva det första diket märkte jag först av allt alla stenar. Sedan kom en bastant rot i min väg som skulle kunna komma från det närliggande äppelträdet men jag är inte helt säker. Därefter blev jag varse om leran. Den tunga, kompakta leran som i solen skimrade i vitt och blått.

IMG_4041
Lerbotten i första diket

I det färdiggrävda diket lade jag mängder av trädgårdsavfall som späddes med mull och därefter täcktes med jord från nästkommande dike. Sedan rensade jag den uppgrävda jorden från så många stenar och rötter som möjligt. Här kunde jag inte undgå att ta av mig trädgårdshandskarna. Mannen klagar ibland över att jag använder trädgårdshandskar för sällan men sanningen är… att jag inte kan motstå att ta av dem. Jag tänker att den som inte tycker om att känna på jord aldrig har känt samhörigheten med den. Hur kan man lära känna jorden och förstå sig på den, på riktigt, utan att verkligen känna hur den känns? Jag behöver känna jorden för att bli vän med den och få en slags relation till den.

IMG_4047
Jordeliv

Jag blev glad när jag fann diverse insekter i jorden men framför allt när jag såg daggmaskarna. Att det fanns så mycket daggmaskar och annat liv gav mig hopp om en välmående odlingsjord framöver.

IMG_4050
I arbete

Jag var inte beredd på att grävandet skulle vara så fysiskt krävande. Om sanningen ska fram så är jag inte i form för det. Jag tog i lite för mycket i min iver att vara duktig och kunna göra det själv men efter tredje diket kände jag att det inte var värt det. Jag bad om hjälp. Det tog emot men det gynnar ingen om jag tar ut mig på ren viljestyrka. Om jag ”slutar” att andas och om det börjar snurra, om jag bara vill falla ihop i en hög och om jag sedan inte orkar göra någonting mer under resten av dagen. Det är inte vad trädgårdsskötseln handlar om för mig. Vill jag orka mer får jag istället börja med att åtgärda det istället för att pressa mig själv för långt.

Vi hjälptes därför åt med dagens sista dike. Mannen grävde, jag rensade jorden. Pallkragen lade vi på plats tillsammans och mannen grävde ur lite så att den kunde stå en bit ner i jorden för att säkra att sniglarna inte kan ta sig in underifrån. Därefter  strödde jag ut gröngödselfrön, tidiga oktober till trots. Jag tänker att gröngödsling kan ge jorden en extra boost och luckra upp den tunga leran ännu lite mer.

Genom grävandet av djupbädden har jag verkligen fått känna på den stora skillnaden mellan odling av grödor och av blommor. Blommor kräver inte så mycket av jorden. Alls. Perennerna kommer snällt tillbaka och blir glada för den ogräsrensning, vattning och gödsling de får. Grödor – not so much! Grödor kräver en välmående jord, en välmående jord kräver matning och matning kräver arbete av det mer fysiska slaget. Det kanske inte alltid i alla lägen är så värst tungt, men att gräva blålera – det kräver sina spadtag.

Nu är det bara en djupbädd kvar. Puh!

Annonser

3 Comments

Lägg till →

  1. I min värld, som geolog, ska en även smaka på jorden 😉 Då kan du avgöra om du har siltig lera, dvs lite större kornstorlek. Om det knastrar mellan tänderna har du silt i din lera, men i ditt fall behövs det nog inte. hehe. /Elin

    Gilla

    • Åh!
      Varför kan det vara viktigt att veta om leran är siltig?
      Klart jag måste smaka när jag kommer hem, jag blir ju nyfiken!
      Kram

      Gilla

      • Jadu, i ditt fall kan jag tänka mig att det är intressant för att det har högre permeabilitet än lera (men lägre än sand) och att den har en hög kapillärkraft så att vatten kan ”sugas” upp från grundvattenytan och därmed nå rötterna. Men om det är hög silt-halt kan du också få sättningsproblem, om du har tänkt plantera i sluttningen till exempel, silt är sättningskänsligt framförallt vid kraftigt regn. Smaka på! kram

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s