Om

Krukväxter har aldrig intresserat mig. De är levande ting som av mig uppfattas som döda. Jag glömmer att ge dem vatten. Eller ger dem för mycket. Jag vill ju bara att de ska stå där de står och vara som de var när de placerades där på fönsterkarmen. Som alla andra prydnader.

Mitt ointresse för krukväxter ledde mig till den felaktiga slutsatsen att odling och växtlighet inte var någonting för mig.

Jag blev med radhusträdgård för första gången 2010. Våren 2011 stod jag handfallen. Jag visste inte vad jag förväntades göra. Jag hade ingen aning om vad som var ogräs och inte och hur den bedömningen skulle avgöras eller vad som fick tas bort och vad som skulle lämnas kvar. Som tur var kom svärmor på besök. Hon stannade i fyra dagar och rensade bort allt torkat på stentäppan. Det blev nog en sex flyttkartonger med trädgårdskompost som senare fick landa i ett kompostgaller.

Under tiden som följde kunde jag inte undgå att bli fascinerad. Jag kände mig först skeptiskt till att det skulle växa någonting överhuvudtaget på den där stentäppan. Det fanns ju mest jord! Hur skulle det kunna växa där? Ur ingenting? Så lite visste jag. För växte gjorde det. Och växte. Och växte.

Jag höll mig i bakgrunden och betraktade allt det nya som hände. Men en dag kände jag mig lite irriterad på den där ena växten som tog över och var överallt. Den kvävde allt annat. Jag började ta bort den. Blev nöjd. Fortsatte att ta bort. Mer och mer. Lät den där växten finnas på ett ställe och tog bort den från alla andra tills mina ögon fann harmoni. Senare fick jag veta att det var oregano och att oregano tenderar att bete sig som ett ogräs. Just då hade jag ingen aning.

2013 bestämde vi oss för att flytta. Det fanns flera bostadsrätter lediga i området och vi kunde låta våra hjärtan välja. Valet föll på det hemtrevliga med den lummiga trädgården. Den lummiga trädgården som nu är min. Som jag älskar. Som jag är stolt över. Den är inte perfekt på något vis. Jag tycker inte om alla delar av den och planerar att ändra lite här och var. Innan allt det där är gjort, älskar jag den precis som den är.

Kärleken för trädgården har fått mig att förstå att jag behöver någonting mer. Den räcker inte. Jag vill kunna odla och har kontaktat ett antal odlingsföreningar. När det blir min tur att få en lott vet jag ännu inte men jag kan vänta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s